Google mailade och bad om mitt CV i februari. En rekryterare från europeiska huvudkontoret hade sett min profil på LinkedIn och tyckte att den var intressant. Jag ringde och väckte min brorsa tidigt den lördagsmorgonen jag såg mailet och skrek ”är det på riktigt eller spam?!?!”. Han svarade att det såg riktigt ut. För mig kändes det overkligt.
Jag skickade tillbaka ett CV på engelska och fick en jobbeskrivning och en förfrågan om jag hade intresse av att jobba på europeiska huvudkontoret i Dublin. Det ledde till en första telefonintervju och trots skakig engelska på grund av all nervositet så gick jag vidare till telefonintervju nummer två. Då skulle jag bland annat hålla en säljpitch, vilket jag aldrig gjort tidigare. Nervositeten inför det samtalet var helt galen. Jag pluggade in caset och läste på om AdWords kvällarna som följde. Intervjun visade sig vara på svenska och gick hur bra som helst.
Rekryteraren ringde upp mig och berättade att jag gått vidare till steg tre: intervjuer på plats i Dublin. Hur gärna jag än hade velat flyga till Irland så kunde jag inte lämna kontoret den veckan. Än mindre lämna landet. Istället fick jag köra intervjuer på Googles kontor i Stockholm. Två video-intervjuer mot Dublin (på svenska och engelska) och en med en kille på plats i Stockholm.
I torsdags fick jag ett samtal från rekryteraren som sa att jag inte hade gått vidare efter de sista intervjuerna. Jag sökte en säljroll och föll på att jag svarade för ytligt på de säljrelaterade frågorna. De visste från början att jag aldrig jobbat som säljare, men rollen kunde ändå ha passat eftersom den handlar om att planera stora kunders synlighet på Internet med hjälp av Googles produkter. Jag tyckte det lät som en kul utmaning och säljpitchen jag höll i andra intervjun gick toppen. Men det saknades mer erfarenhet inom området.
Även om det känns förjäkligt att ha snubblat på mållinjen så var det fint att få höra från Google att jag är Googlematerial och hade passat bra i teamet. Rekryteraren sa vid ett tillfälle ”I love that you are so excited, Sandra” och jag är välkommen att söka en annan tjänst senare. Den här gången var det trots allt inte jag som valde tjänsten. Jag har själv inte sökt något annat jobb, det var de som kontaktade mig.
Jag frågade om jag fick behålla besöksbrickan när jag skulle gå. Jag ville ha ett bevis att ta på för att påminna mig själv om att jag inte drömt alltihop. Första mailet jag fick kändes alldeles för bra för att vara sant. Jag drömmer om att jobba utomlands och Google är ju fantastiskt coolt. Även om det inte räckte hela vägen så fick jag gå igenom hela processen med fem intervjuer. Det är den mest omfattande rekryteringsprocess jag varit inblandad i och en bra erfarenhet om inte annat. Och en påminnelse om att inte sluta drömma stort.
If your dreams don’t scare you, they’re not big enough.
