På midsommarafton, en vecka efter att jag träffade Finlay från Skottland på vandrarhemmet jag bodde på, tog jag tåget nästan två timmar bort till staden San Jose för att träffa honom igen. Jag visste inte ens vart det låg på kartan, men jag hade skaffat amerikanskt nummer så att jag kunde kontakta honom när jag var framme. Han hämtade mig med bil och vi körde 1,5 timme bort till Fisherman’s Wharf i staden Monterey (jag trodde San Francisco var ensamma om att ha ”Fisherman’s Wharf”, så jag blev förvirrad när jag såg skyltarna när vi närmade oss).
Vi åt middag på en restaurang i hamnen med utsikt över vattnet och körde sedan närmare stranden för att kunna se solnedgången. Vi klättrade över ett stängsel för att komma ner till stranden, men upptäckte att vi ändå inte nådde ända fram. Vi skyndade oss till bilen för att köra ännu en bit bort, för att kunna gå ner till stranden, innan solnedgången var över. Och vi hann se den! Det var blåsigt och kallt, men så mysigt.
Jag sov sedan över hos honom och han skjutsade mig till tågstationen morgonen efter.
Fisherman’s Wharf i Monterey.
Mina nya jeans var fulla av rostfläckar efter att vi klättrade över stängsel för att komma till stranden.
