De senaste 6 månaderna har varit röriga. Jag åkte på en riktig 30-årskris i januari som efter flera vändor på vårdcentralen sedan visade sig bero på problem med sköldkörteln.
Vi tar det från början.
De två första gångerna en person i min närhet frågade mig om något var fel så förstod jag ingenting och skojade bort det. När jag fick samma fråga en tredje gång så började jag gråta. Det var väl då jag insåg att något var fel, men det hade smugit sig på och jag förstod inte själv förrän någon annan reagerade.
Jag tänkte: ”där kom den, 30-årskrisen. Alla har sagt att 30 är en fantastisk ålder men jag förstår inte alls vad de menar”.
Det här var i januari och jag bokade en tid på vårdcentralen. Läkaren konstaterade att jag var nedstämd och jag fick antidepp-medicin. Det togs även blodprov som visade att mina sköldkörtelvärden (TSH) var lite utanför det normala, men enligt läkaren inte tillräckligt dåliga för att det skulle vara problemet.
När jag efter 7 veckor fortfarande inte kände mig bra så togs ett nytt blodprov som nu visade att sköldkörteln verkligen strulade (värdet TSH ska ligga under 4 och jag låg på 20). Då fick jag veta att jag har hypotyreos. Jag har underproduktion av sköldkörtelhormon som kan göra att man fryser, är trött, nedstämd och går upp i vikt. Check på allt!
Jag slutade då med antidepressiva och började med medicinen Levaxin för sköldkörteln. Men den konstanta gråten i halsen kom tillbaka. Jag har gråtit på jobbet, på gymmet och på middagar. Så jag har fortsatt med antidepressiva under en övergångsperiod tills sköldkörteln är i balans.
Jag har även kört på med 5-10 träningspass i veckan, gått minst 15.000 steg om dagen och räknat kalorier – helt utan resultat. Jag har gått upp i vikt och vågen vägrar röra på sig. Väldigt frustrerande, men jag kämpar på. Snart måste det ju lossna.
Jag har tagit blodprov och långsamt fått höja medicinen Levaxin lite i taget. Jag känner ingen skillnad ännu, men i fredags var jag hos läkaren igen för uppföljning och fick höja dosen ytterligare – nu hoppas jag det börjar ge effekt!
5 svar på ”30-årskris & sköldkörteln”
åh usch vad jobbigt det låter, hoppas verkligen att du får må bättre snart! kämpa på <3
Tack snälla! Jag kämpar på, och jag vet ju att det kommer bli bra <3
Hör dig, har haft sköldkörtelproblem i nästan 10 år (och plus 40 kg på vågen..) Min läkare har sagt att ”sånt är livet det enda man kan göra är att äta levaxin”. Peppigt, visst?
Men lessnade för ngr månader sedan och gav mig ut på the good old internet för att utbilda mig själv och det visar sig att man kan göra jättemkt utöver att äta konventionella läkemedel som levaxin, som faktiskt bara botar symptomen och inte roten till problemet (hade velat veta det för 10 år sedan, men bättre sent än aldrig).
Det finns också jättemånga jättebra grupper och forum på instagram och facebook där människor i samma situation delar med sig av sina erfarenheter och tips, så ge inte upp!! Stor kram
Tack för din kommentar Sofia! Skönt att man inte är ensam, men trist att så många mår dåligt. Nu har jag ”bara” haft det såhär i 7 månader och det verkar som det kan ta lång tid innan det blir helt bra igen. Jag har gått med i grupper på Facebook där jag ställt frågor och läst andras inlägg. Stor kram!
[…] Jag åkte på en riktig 30-årskris i januari förra året. En person i min närhet frågade om något var fel. Jag sa att allt var bra och skojade bort det. Tredje gången jag fick frågan så började jag gråta. Jag förstod inte själv att jag mådde dåligt, det hade smugit sig på. Jag bokade tid på vårdcentralen där läkaren konstaterade att jag var nedstämd och skrev ut antidepressiva. […]