Idag är det ett år sedan jag tatuerade mig. En kollega kommenterade nyligen mitt ankare och det slog mig då att den sitter där på baksidan av handleden. Ibland glömmer jag.
Jag gillar den lika mycket nu som i början. Den känns fortfarande bra i storlek, rätt motiv och på en lagom dold plats. För mig står ankaret för hopp, som i ”tro, hopp och kärlek”.
Marielle följde med och höll mig i handen och efteråt skålade vi i rosévin och gick på hemmafest. Det slår mig även hur mycket som händer på ett år. Den där dagen i maj hade jag ingen aning om att jag skulle träffa Björn några veckor senare, och Marielle var inte ens gravid och nu har hon en liten son. Livet alltså!
