14 september (ett halvår senare)

(null)
 
Jag läste någonstans att man blir en ny person för varje grej man går igenom. På ett sätt känns det som att jag börjar om, att jag är tillbaka på ruta ett igen. Alla mina sex bästa vänner är förlovade eller gifta och fyra av dem har även barn. Sist jag var singel hade ingen skaffat barn eller gift sig. Mycket händer på fyra år och jag önskar såklart mina vänner allt det bästa. Jag har fokuserat på studier och jobb och trivs med det valet. Jag har aldrig velat ha barn tidigt, men det känns ändå lite märkligt att vara singel när alla andra lever familjeliv.
 
Jag har aldrig gråtit så mycket, sovit så dåligt och känt mig så ensam som jag gjort det senaste halvåret. Jag har fått sömntabletter utskrivna och tappat väldigt mycket hår av all stress. Idag är det ett halvår sedan det tog slut och det har varit de jobbigaste månaderna i mitt liv. Jag har gått igenom min första livskris.
 
Jag har levt singelliv tidigare och har bland annat rest utomlands själv (språkkurs i San Francisco, praktik i Berlin och semester på Kos), gått på bio själv och gått till baren runt hörnet själv. Jag trivs i mitt eget sällskap och jag måste bli min egen bästa vän igen.

Är det något jag lärt mig så är det att livet aldrig blir som man tänkt sig, vilket också gör det spännande. Efter fyra månader kände jag att det vände, men det har fram till nyligen varit ett steg fram och två tillbaka. De veckor jag haft PMS har varit värst. Då har jag känt mig ensammast i världen. Men jag är omgiven av världens bästa familj och vänner <3
 
Det har gått ett halvår och jag kan äntligen känna att jag mår bra igen. Nu blickar jag framåt och hoppas att det kommande halvåret blir mycket bättre än det som varit.

But nothing heals the past like time

Idag sågs vi och åt lunch på restaurangen Piren vid Hornsbergs Strand. Det är sex veckor sedan vi träffades senast, när vi överlämnade lägenheten till nya ägaren. Det var trevligt att ses idag och vi pratade om allt möjligt.
 
Vi har sagt att vi ska vara vänner men jag behövde de här veckorna för mig själv. Nu känner jag att det har vänt och att jag kan blicka framåt.
 
(null)
 
(null)

I guess this is progress

  
Det slog mig precis att det här är första veckan på fyra månader som jag inte har gråtit. Igår var det exakt fyra månader sedan det tog slut och med små steg så går det framåt. Man märker inte förbättringen över en natt men plötsligt så vaknar man upp efter fyra månader och kommer på att man mår lite bättre.
 
Nu ska jag se sista avsnittet av fina serien Någon som du på SVT. Den känns lite som SKAM men är på danska.

Tidigare inlägg