För att jag hoppas att någon hade gjort samma sak för mig, om jag ensam och vilsen stått vid en busshållplats i en främmande stad.

Jag har ingen känsel i tårna.

 

Jag var tillbaka på Centralen vid nio-tiden efter en trevlig middag och valde att promenera hem. Halvvägs såg jag en ensam tjej i min ålder som grät vid en busshållplats. Självklart stannade jag och frågade hur det var med henne.

 

I över en timme satt tjejen och jag på bänken i busskuren. Jag kunde aldrig säga ”jag förstår”, eftersom våra världar är så väldigt olika, men jag lyssnade, och jag tror det räckte.

 

När vi båda började att hacka tänder och tårna höll på att frysa till is följde jag med henne tillbaka till Centralen. Hon satte sig på en bänk inomhus och innan vi skiljdes åt fick hon en kram och mina vantar. Jag tror hon behövde dem bättre än jag.